Alt går galt i verden

Lesing

Brev til Camilla Collett

AV MONA HØVRING

IMG_5376

 

Hagaveien 5. januar, 2015

Kjære Camilla,

Like før jul fikk jeg en forespørsel om jeg kunne henvende meg til deg en gang i mai i år. I et optimistisk øyeblikk sa jeg ja, men nå angrer jeg djupt. Nå er det altså januar. Vinteren har vært mild, men dyster. Jeg er ikke noe særlig glad, sjøl dyr blir deprimerte av å være i nærheta av meg. Jeg har ikke lyst til å henvende meg til noen som helst. Nei, det er verken med glød eller med livskraft jeg skriver til deg nå. Dette blir mer som et traurig brev fra en død til en død. Men jeg veit at du er nysgjerrig, så du kommer nok til å lese, derfor har jeg bestemt meg for å fortsette å skrive til deg framover, jeg vil tillate meg å la tankene virre hit og dit, jeg vil notere ned store og små begivenheter, nevne hendelser og hilsener som jeg tenker vil ha ei viss interesse for deg, også der du er nå. For du har tid til å lese og lytte, det veit jeg, og jeg veit også at vi begge har akseptert at vi må forholde oss til noe overveldende smertefullt, dette som har med livet å gjøre, og dermed også døden.

For ei tid tilbake sendte jeg en hilsen til en finlandsk-svensk skuespiller jeg blei kjent med i fjor høst, Malou Zilliacus. Zilliacus gjorde meg, ved et lykketreff, oppmerksom på den ukrainsk-brasilianske forfatteren Clarice Lispector, og hun svarte på hilsenen min så vakkert at jeg vil dele litt fra den med deg:

Mona! … just nu befinner jag mig i Åbo, Finland, där jag firar jul med min familj. Det har varit fint, men det följer också ett givet mönster: jag landar i Åbo efter en sömnlös natt på båten hit, kastas rätt in i åbolivet som visserligen är ganska lugnt, men som ändå består av många människor att träffa och platser att se – och innan jag vet ordet av sitter jag plötsligt i hytten på väg tillbaka i slutet av december för att fira det nya året i mitt nya hemland Sverige med mina vänner där.

Hinner sällan med det jag drömmer om, att ha en dag av bara pyjamas och läsaläsaläsa, både de julklappsböcker jag fått (i år bl.a. en fantastisk som heter Grejen med verb och beskriver sig själv som grammatikporr) … men också i de högar av böcker som finns i åbohemmet som jag älskar att smyga runt och bläddra i om nätterna.

Vad läser du nu? Lispectors nyaste svensköversatta, den som getts ut postumt, heter Blåsa liv, och den är jag väldigt sugen på.

Lispector besvarade tydligen en fråga om varför hon skriver med motfrågan «Varför dricker du vatten?». Bara där. Föll jag pladask.

Så gav jag också brevväxlingen mellan Ingeborg Bachmann & Paul Celan till min mor i julklapp. Har bara läst ungefär halva för kanske ett år sen men nu läste jag lite i den igen – klarade bara några brev innan jag började skälva. Den är så … Åh. Kommunikation. Är så svårt. Jag kan int bestämma mig för om jag tror att det var svårare än lättare innan mejlen och mobiltelefonin. Både och, kanske. Missförstånd blir det ju gott om oavsett.

Åh! Hoppas du mår väl!

Hur gick ditt föredrag?

Kan du int komma till Stockholm med något föredrag någon gång?

Oändligt många kramar, kramsnö (heter det så på norska? När snön är lite våt och går lätt att bygga saker av, kramsnö, jag älskar det ordet) och jultankar!

/M

Og jeg leste Clarice Lispector, Camilla. Jeg blei overvelda av dette forfatterskapet, jeg sendte Zilliacus nye hilsener og fikk nye, vidunderlige svar. Som her:

… det här är ju helt fantastiskt, jag tänkte på dig så sent som i förrgår, när jag skulle skicka ut en inbjudan till ett «prestigelöst lispectorianskt knytkalas» hemma hos mig imorgon kväll. Ville bjuda dig (trots att jag int ens visste att du nu läst & fastnat för henne!!) men tänkte att du kommer ju ändå int att kunna komma… Men när jag ser denna mening framför mig tycker jag att den ser så cynisk ut! Så nu skickar jag en inbjudan i alla fall. … Du är så hjärtinnerligen välkommen.

(Åh. Tänk om du dök upp!!)

/M

 

Hagaveien 7. mars, 2015

Kjære Camilla. Som jeg misunner både deg og /M den livsalige evnen dere har til å skrive grenselaust gode brev. Men misunnelsen min er ikke tung og mørk, nei nå er januar overstått, februar også, og jeg kjenner på både misunnelsen, og på dette at jeg skriver til deg, med et smilende hjerte.

For ei tid tilbake leste jeg et omfattende intervju med den svenske forfatteren Sara Stridsberg. I intervjuet står det bl.a. at Stridsberg føler at hun lever to liv. Et liv der hun er sjøloppofrende mor med barna, og et liv med bøkene, hvor hun er en slags galning. Stridsbergs profil inneholder ellers følgende opplysninger: Alder: 42 år. Sivil status: Skilt, 2 barn. På spørsmålet «Hva er det verste du vet», svarer Sara Stridsberg: «Å betale regninger, og ta hånd om en husholdning.» Forbilde: Louise Bourgeois. Trur på: Lyset i mennesket. Vår evne til å ta vare på hverandre.

Og samme dag leste jeg i Helena Granströms roman Hysteros:

«Jag vet inte om bultandet i magen är mina hjärtslag eller barnets rörelser … Det skrämmer mig att jag lägger en hand på min hud, en hand på utsidan av min mage, och från innsidan känner en annan mindre hand tryckas mot den.»

«Hon säger: ´Den som äter av min kropp och dricker av mitt blod förblir i mig.»

Kjære Camilla. Ingenting er enkelt ved menneskelivet. Jeg har også barn. Jeg har ei datter. Og jeg er velsigna med et barnebarn, ei datterdatter. Jeg forsøker å forestille meg deg som mor. Jeg trur du var alvorlig, lattermild, meddelssom. Litt vrang var du nok også. Og tynnhuda, ømhjerta. Klok. Jeg tenker at du var i besittelse av en arrogant blyghet, og du uttrykte skepsis til en del aksepterte regimer, dette får meg til å tenke at du, uansett kritikk fra omgivelsene, var i stand til å være ei svært habil mor for barna dine.

I går leste jeg Georges Sands reiseskildring En vinter på Mallorca. Kan hende har du lest den på fransk?

Tapre George Sand som tok den sjuke kjæresten og de to viltre barna med til Mallorca. Kan hende drømte hun om sol, ro, palmetrær, kjærlighet og tid til å skape stor kunst, kan hende jakta hun på «lykken», kan hende forestilte hun seg «noe bedre», men reisa blei, som du veit, helt annet enn problemfri, vinteren 1837–38 blei sur og kald, George Sand var plaga av gikt, og nå vil jeg forsøke å stadfeste det tidlause i skrifta hennes ved å gjenta og sitere for deg:

«Alt går galt i verden», skriver George Sand. «De som benekter det, føler det like dypt og like sviende som de som bekrefter det. Likevel ferdes det guddommelige håpet overalt, det fortsetter sin gjerning i de arme hjertene våre og inngir oss bestandig denne forestillingen om noe bedre, ansporer oss i jakten på idealet. Siden samfunnsordenen ikke engang har sympatien til dem som forsvarer den, tilfredsstiller den ingen av oss, og alle følger den veien som måtte passe dem. Den ene ofrer seg for kunsten, den andre for vitenskapen, flertallet av menneskene søker glemsel så godt de makter. Men straks vi har litt fritid eller penger, reiser vi alle sammen, eller vi flykter, for det dreier seg vel å merke mindre om å reise enn om å ta avskjed. Hvem av oss har ikke en smerte å døyve eller et åk å riste av seg? Ingen.»

 

Hagaveien 10. april, 2015

Kjære Camilla. Fryktelige kriger utkjempes i samtida mi, mennesker lever i djup fattigdom, rammes av sjukdom, hungersnød. Ifølge den franske samfunnsøkonomen Thomas Piketty er de djupe strukturene i verdensøkonomien uendra, og når veksten avtar, slik den gjør nå, vil spriket mellom fattige og rike akselerere dramatisk. Jeg, for min del, er ennå svært privilegert, Norge er foreløpig på mange måter et svært trygt og godt land å bu i, men jeg kjenner meg hjelpelaust ansvarlig, jeg kjenner angst, en grusom angst som har fulgt meg siden barndommen, men som nå er mer reell enn noensinne, jeg sliter ofte med å komme meg til arbeidet, hver dag har jeg lyst å døyve levesmertene med søvn og alkohol. Enkelte dager er uten mildhet, de er forbryterske, de er kriminelle, jeg roper på hjelp for å bli hjulpet, for å komme meg unna alarmene jeg hører, nei, jeg er ikke paranoid, men jeg er redd, verden er trøtt, sa Håkon Bleken i et intervju for ei tid tilbake, kunstmaleren du veit, og det var i grunnen svært presist observert, verden er trøtt, og verden skjelver, derfor mener jeg at det finnes en viss logikk i de mentale nødblussa jeg iblant sender opp, de er dyrekjøpte, ulovlige å bruke dersom det ikke gjelder livet, akk, dette livet.

Kjære Camilla. Hvordan var dette for deg?

Det virker som om du også iblant klarte å være til stede i hverdagen, at du gleda deg sammen med vennene dine, uten skyld, uten bekymring og forvirring? Jeg har også mange gode venner. Jeg er heldig. Jeg kjenner meg takknemlig. Å, som gode vennskap både fryder og styrker meg. Helt siden nyttår har jeg gjømt på denne hilsenen fra ei kjær venninne, og nå, når våren er på vei, leser jeg den på ny, helt utafor sesongen, og deler den med deg:

Mona! Hva driver du med? Gjester? Jeg tror jeg må rømme fra julen hvert år. I Danmark var restaurantene og kafeene åpne og folk var ute i gatene. Her er det rene ishavsødet. Stengt. Kan du finne en søndag i livet ditt hvor du kan komme til meg? Det beste er om du kan møte meg et sted for lunsj, klokken 13, og etterpå kan vi gå på graven til Harriet Bosse og tenne et lys. Hun er så fortvilet der hun ligger på kirkegården min, for som hun sa: Alla tror at jag är norsk, men jag har inte en droppa norskt blod i meg. Min far var tysk och min mor var dansk. Jag är bara född i Oslo. Jag är svensk! Og så må vi tenne lys for Anne-Mari Hagelin, datteren til Bosse og Strindberg, og etter at vi har trøstet oss alle med en sang eller et vers, så går du og jeg hit og ser en film (forestill deg at du ser en serie med bilder i bevegelse, Camilla, det er dette som kalles film).

Videre skriver venninna mi:

Alt dette rekker vi før klokken 18. Så du kan komme deg trygt hjem før kvelden.

 

Hagaveien 25.april, 2015

Etter frokosten i dag blei jeg sittende en times tid og pirke i en uferdig tekst. Deretter la jeg meg på sofaen og sovna. Jeg glømte alt, Camilla. Jeg sov meg bort. Og nå er det natt.

«Varför är vi inte i Paradiset?» skriver den svenske poeten Ann Jäderlund i boka Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, og jeg, jeg skriver dette til deg på ei blokk jeg har fått på Kiwi, den lokale kolonialen. Kjære Camilla. Det er mulig at dette brevet gjør deg utilpass. Hva vil jeg deg? Alt dette snakket. Frekkheta jeg utøver ved å kommentere hvordan jeg trur du er.

 

Hagaveien 22. mai, 2015

Kjære Camilla. Nå viser kalenderen allerede langt over medio mai. Erna Solberg er fremdeles statsminister i Norge. Jeg stoler ikke på henne. En gang sa hun: «Arbeid, eller lev for 70 kroner dagen.» Og den nye kulturministeren? Nei, jeg vil heller tenke på noe vederkvegende, noe livgivende godt. Det hadde vært vidunderlig å spasere sammen med deg ute nå. Vi kunne ha gått i parkene, på kirkegårdene, vi kunne ha oppsøkt lysthusa. Visste du forresten at det er trykka et fabelaktig portrett av deg på flyhalen til et av flyselskapet Norwegian sine Dreamliner-fly? Veit du hva en flyhale er, forresten? Et fly? Kan hende har du allerede sett disse fenomenene der du er? Jeg legger uansett ved et bilde til deg.

Det har begynt å skumre nå. Jeg har ikke trukket for gardinene. Jeg har ikke gardiner. Og så har jeg lest August Strindbergs roman Ensam. Stakkars August, som blei så berykta for å være kvinnehater, han som var så full av aktelse for det feminine, han som var så kjærlighetssøkende, som skreiv Jag har alltid tillbett kvinnorna … Og romanen din I de lange Nætter. Enda en gang vil jeg takke deg for den. Den var et funn, den er en skatt for meg. Om noen timer vil sola komme til å stige på vei mot et midtpunkt på himmelen. Så vil den igjen begynne å falle. Kjære Camilla. Jeg kjenner mange heltinner, og du er ei av dem. Slik tenker jeg. Slik tenker jeg på sola.

Til vi sees: Lev vel,

Mona

 

PS: I kveld vil jeg blande sennep inn i brennevinet.

 

bilde 1-4